FILIPSTADS BERGSLAGS KANAL
Asphyttans och Bjurbäckens slussar
Transporterna av de tunga produkterna från hyttor och hammarbruk i Filipstads bergslag var förr i tiden ett besvärligt och dyrbart problem. I den mån det fanns framkomliga vägar så var de smala, krokiga och backiga med dåligt underhållna broar. Man utnyttjade därför i stället de vidsträckta vattenvägarna som bands samman med kortare landtransporter mellan sjöarna. De många omlastningarna tog dock tid och var en stor utgift för bruksägarna.Redan år 1634 lät de holländska arrendatorerna av Kroppa kronobruk gräva den 1,4 km långa Norsbäcks kanal mellan Hyttsjön och Bergsjön, en av de äldsta kanalerna i vårt land.
Det underlättade transporten av järnet till järnvågen i utskeppningsorten Kristinehamn vid Vänern, men frakttiden mellan Filipstad och Kristinehamn kunde ändå vara flera månader.Körningarna mellan sjöarna var en nödvändig inkomst för lantbefolkningen men de sköttes miserabelt och mängder av järn försvann under transporterna.
Vid mitten av 1800-talet byggdes hästdragna järnbanor för att underlätta transporterna mellan sjöarna och pråmarna försågs med räls på vilken vagnar kunde köras upp för att minska omlastningarna.

Tanken på att med kanaler kunna förenkla transporterna väcktes redan på 1700-talet. De följande etthundra årens många utredningar och förslag med efterföljande protester, skrivelser och intriger är en tröttsam och föga uppbygglig läsning. Två olika transportvägar norrifrån möttes söder om Storfors i sjön Öjevettern, en med västligt upptagningsområde och en med östligt. Att skapa samma förmåner för alla hyttor och bruk, eller att enas om det gemensamma bästa, var nästan ogörligt. Alla satte sin egen vinning främst och allmogen var hela tiden rädd att mista de viktiga inkomsterna från körslorna. 1775 föreslog brukspatronen i Storfors, Claes Frietzky, en kanal från Sjöändan till Kristinehamn, men någon kanalförbindelse med Vänern kom aldrig till stånd.

I slutet av 1700-talet anhöll handelsmän i Filipstad om en snabb utredning av möjligheterna till en kanal vid Bjurbäcken. Man tog i stor utsträckning sina varor från Kristinehamn via Sjöändan och ansåg att körtiderna för dessa transporter nu var oacceptabla, ja rent skandalösa. Utredningen kom till stånd, men efter en mängd nya protester fick kanalfrågan vila i 25 år då ett nytt förslag utarbetades. Inte heller detta kom till utförande.

Bruksägarna i Filipstadstrakten tog nu saken i egna händer och lät 1833 Baltzar von Platens medarbetare överstelöjtnant Johan Edström granska och utvärdera de tidigare förslagen. Redan efter någon månad lade han fram ett förslag där kanalen skulle få den sträckning den har i dag.
1847 kunde äntligen ett kanalaktiebolag bildas vid ett möte i Kristinehamn under ordförandeskap av bergmästare Franz von Schéele. Bolaget antog Edströms förslag. Kostnaden för kanalbygget, som beräknades till 130.000 riksdaler banco (=195.00 rdr riksmynt), skulle täckas genom att aktieägarna satsade hälften och ett statligt bidrag skulle täcka resten.
1853 kunde till slut kanalarbetena påbörjas, men genomfördes sedan raskt trots tämligen primitiva metoder och trakasserier från ägarna av Bjurbäcken och Storfors. Flera processer vanns av bolaget som hade myndigheternas helhjärtade stöd.
Kanalprojektet innefattade två delar:

 

 

Asphytte kanal 75 m lång och med en 8 m djup sluss med en nivåskillnad på 5 m  i ett steg.
Bjurbäcks kanal ca. tre kilometer lång med en nivåsluss vid Källsfallet som normalt står öppen till sjön Aspen i norr och vid Bjurbäcken i söder en slusstrappa med tre slussar med vardera 3,6 m nivåskillnad.