Blockflöjten är ett träblåsinstrument av typen ”spaltflöjt”. Spaltflöjten är känd sedan förhistorisk tid, medan blockflöjten uppstod under senmedeltiden. Under renässansen, ca 1500, byggdes blockflöjten i tre storlekar. Så småningom utvecklas nio olika varianter med längd från 1 decimeter till 2 meter. Under barocken försvann de större blockflöjterna, och det var främst den mindre altblockflöjten som användes. En annan flöjt, tvärflöjten blev successivt vanligare under de klassiska och romantiska epokerna, då orkestrarna ändrade karaktär och blev större, och då musiken i nya stora konsertsalar krävde kraftigare instrument. Den första flöjten Anouchka spelade, tvärflöjten, tog då helt över. Under 1900-talet återupptäcktes blockflöjten, och kom då att användas bl. a. i den allmänna musikundervisningen i grundskolan. Av den anledningen har speciellt sopranblockflöjten felaktigt ansetts som ett ”lätt” nybörjarinstrument. En professionell blockflöjtspelare har inte bara bemästrat intonationssvårigheterna och grepptekniken utan är också bevandrad i de olika epokernas repertoar, stilar och spelsätt.

The recorder is a woodwind of the internal duct flutes type. This kind of flute is known from pre-historic times. The recorder emerged during the late middle ages. During the Renaissance, around 1500, the recorder existed in three sizes. Little by little nine different sizes developed ranging from one decimeter to two meters. During the baroque period the larger recorders became obsolete, and the alto recorder was preferred. Another flute, the transverse flute, gradually became more commonly used, and during the classical and romantic periods, as the orchestra character and size changed and the music in the new bigger concert halls, required louder instruments. The transverse flute then took over completely.
In the 20^th century the recorder was rediscovered and was commonly used in music education in elementary schools. For this reason, the soprano recorder in particular, was considered an ”easy” instrument for beginners. A professional recorder player has not only conquered the intonation problems and the fingering technique, but must also be well informed about the repertoire, the styles and the performing practices of the different periods.