Alphorn
Dikt: Justinus Kerner Musik: Richard Strauss
Ein Alphorn hör’ ich schallen,
das mich von hinnen, von hinnen ruft,
tönt es aus wald’gen Hallen,
aus wald’gen Hallen, aus blauer Luft?
Tönt es von Berges höhe,
aus Blumenreichem Thal?
Wo ich nun geh’ und stehe,
hör ich’s in süsser Qual.
Bei Spiel und frohem Reigen,
einsam mit mir allein,
tönt’s, ohne je zu schweigen,
tönt tief in Herz hinein.
Noch nie hab’ ich gefunden
den Ort, woher es schallt,
und nimmer wird gesunden
dies Herz, bis es verhallt.
Alphorn
Ett alphorn hör jag kalla,
det ropar till mig någonstans ifrån,
ljuder det från skogens hallar,
från skogen hallar, ur luft så blå?
Ljuder det från bergets höjder,
från en blomsterrik dal?
Var jag än går och står,
hör jag det i ljuvligt kval.
Vid lek och muntra danser,
när för mig själv jag går,
ljuder det utan att sluta,
ljuder i hjärtats djup.
Och aldrig jag lyckats förstå
varifrån ljudet kom,
och aldrig det läks,
hjärtat, förrän ljudet klingat ut.
Alphorn
An alphorn I hear sounding,
it calls from far away;
Does it sound from the forests,
from the deepest forest, from the blue air?
Does it call from up the mountain,
from blossoming valley fair?
Wherever I go and then stop,
I hear it in sweet torment.
When playing and when dancing,
alone, all by myself,
it sounds without ever stopping,
it sounds deep in my heart.
And never have I found
the place from where it comes,
and healing will never take place
in the heart, until its sound fades out.
